känner mig så jävla sviken, fett sårad. det svider i hjärtat. hur fan kunde du..

senaste veckan har bara varit skit, kaos till tusen. ja har varken vetat ut eller in. inte kunnat koncentrera mig på någonting annat än dig, också blir det värre för var dag som går. igår var den mest underbara dag någonsin, har aldrig varit så lycklig, eller jo visst 1 februari slår nog allt, men igår var verkligen speciell tills en hemsk, verkligen hemsk mening kom på msn, jag vill bara hata dig. jag kunde inte andas, jag blev yr och förstog redan vad som hänt efter första ordet. det är inte lätt, jag kallsvettas, jag skakar, jag kräks, jag mår illa, jag mår psykiskt dåligt, jag vet ingenting, jag tänker bara på dig..

jag slutar inte hoppas. jag kan klara detta, vi kan klara det tillsammans. jag lovar att jag kan bli det du saknar, jag gör allt. men vad är det som fattas? fel på mig. inget självförtroende kvar, det ligger verkligen så lågt nu, det kommer att ta tid. jag vill inte säga att du är som alla andra, men det är faktiskt så. men jag älskar dig och kan inte ge upp. jag måste ha hjälp, hjälp mig till ett liv igen! jag har inte lust att göra någonting, ligger, sover, stillblick, telefon. inge mat, ingen dusch, ingen kontakt med omvärlden. jag pallar inte. hur fan ska allt det här sluta, min magkänsla tippar på att det slutar dåligt. huden helt krossad, ögonen torra, håret struligt, händerna kalla, magen tom och hjärtat krossat, det svider. jag visste inte att man kunde känna så här som jag gör, vill inte leva, vill ingenting, känner ingenting mer än viljan att ha dig. aldrig har jag velat ha någon så här mycket som dig. jag kan skriva och skriva hur mycket som hellst men det kommer aldrig ta slut på ord.. jag vet inget mer än att jag hatar mitt liv. min kropp kanske lever men min själ är begravd.

jag önskar att vi sågs ibland å kunde vara glada, som i sommras å jag saknar våra dagar. våran saga fick ett slut för kortsiktigt, visste aldrig om jag kunde ta oss två på riktigt. vare så viktigt? fan de värkar inte bättre, skulle du förlåta mig om du fick smälla mig på käfften? jag vet inte vad jag betyder över huvudtaget å att inte veta nåt det gör mig fan galen. ser inte skillnad på vaken eller sömn, för du finns här helatiden så att allting blir en dröm. kanske är jag efterbliven å har inte fattat, att slutet har kommit å förhållandet är tappat. vet inte kanske kan du ge mig en förklaring, till varför jag älskar dig för jag har faktist ingen aning. kanske jag borde glömma, sluta tänka på de hela
men utan dig så vettefan om jag vill leva, för du ska veta att jag saknar dig nå sjukt å jag vill inget hällre än att vara med dig nu. allt har blivit grått sen den jävla dan, kanske min kropp är vid liv men min själ är begravd. du har lärt mig saker trots hela sveket å jag ångrar då å då att jag tog de första steget. utan dig så kommer jag att falla sönder, pallar inte alla mönster som är utanför mitt fönster. jävla skit. jag fallar sönder och samman, jag vill gå vidare så jag sörjer och samlar på mina krafter men dom verkar bortgångna. du är borta nu å det blir jävligt svårt att somna, kan du komma tillbaka till mig nu? för vår saga den är slut men jag vill prata med dig nu. för jag är svagare än du, och vår kärlek jag ger upp den. jag kan lika gärna stanna här å se i luften. för du är borta å jag måste inse att tiderna vi tappat de var mitt fel. det känns så fel men vad kan jag göra åt detta, de va du som lämna mig och tog med dig mitt hjärta. för du ska veta att jag saknar dig nå sjukt, å jag vill inget hällre än att vara med dig nu. allt har blivit grått sen den jävla dan, kanske min kropp är vid liv men min själ är begravd.

tack syster, jag älskar dig. grattis till körkortet också!
tack alla andra som bryr sig, det behövs verkligen stöd från er. kan inte tacka er nog.