hur typiskt var det inte då att just den dagen, för fyra dagar sen, för att vara mer exakt den 10e, skulle jag komma att tänka på dig från morgon till kväll. att jag och mamma pratade om dig, om att hon skulle ha kommit dit, att hon skulle åka dit dagen efter och då jag gärna skulle följa med. jag undrade hur du mådde och jag tänkte att jag skulle ta och ringa dig som mamma hade bett mig göra i några dagar, men det hann jag inte. för..

19.17 fick jag smset som lät mig krypa ihop och gråta. 19.17 så började min kropp skaka.. 19.17 det var då jag fick veta att du somnat in för alltid.

det är skönt att veta att du inte längre lider och att du slipper plågan. men som din familj saknar dig! som jag skrev i tidigare inlägg så är det tragiskt att det ska behövas något som en allvarlig sjukdom för att man skulle ta kontakt med dig. jag önskar att jag varit bättre på att höra av mig och följt med och träffa dig. det är lätt att ångra när det är för sent.

nu låter vi dig vila i frid och bär med oss alla glada minnen med dig, jag tänker mycket på när jag som liten var ute i eran stuga, då jag fick bada i bäcken men var rädd för kräftorna, och mycket mycket mer..

kan inte sluta tänka på den sista kramen jag fick av dig, bara för ett litet tag sen då vi kom och hälsade på. jag blir varm när jag tänker på den. och du var så urgullig som kom med 300 kronor som du ville att zion skulle få något för.

vi tänker på dig och nu vet vi att du har det bra, du har det bra nu morfar..